Har hela dagen muttrat, skrikit och gapat: Dra åt helvete, dra åt fan, åh fan, nej fan, helvete, nämen se på fan!
Jag svär så ända in i....helvete...
Det är skönt och det uttrycker EXAKT det jag vill.
Har vart i stallet heeeela dagen. Långtur med min hypokondi-syster, mockat och trixat.
För att sen vart med och rensat köket : allt ska bort-för nytt ska in.
Damm, skit och en sqeezad råtta var vad som kom fram i gömmorna! (råttinvasion!)

Har nu svurit och muttrat någon timme över alla mina handtag jag räddat från mamma och pappas kök och mekat in i mitt eget. Konstaterat mellan ihopbitna käkar att han/hon/den som bott här innan återigen fått sig en skopa skit och moterat ihop köket som ett praktarsel! Och sen lägga stengolv på det: kromosomfelens okrönte kung/drottning går alltså lös på någon annan lägenhet just nu- jag skulle med min ilska kunna ha ihjäl detta fanskap! (fucking UTAN ATT BLINKA!) SvenskMaffia skulle ställa sig i kö för att få ha mig som gängledare och ha onskan själv i topp?

Jag undrar vart min ilska kommer ifrån?
Är det så underliggande att jag exploderar en vacker dag?
Dom kanske hämtar mig med elpistol och tvångströja för att ens rå över ondskan själv?
Eller är det kanske bara så att det för tillfället inte är som jag vill? Eller har jag kanske bara en jävlig dag? Nej, för jag känner denna bitterhet varje dag. -Jag skulle bli en bra chef..


Som om det inte vore nog-
Dra åt fan vad hungrig jag är!