I all godan ro.
Bilxtar och dunder. Ösregn under täcket med blinkade lampor och tv-kanaler som slutade fungera.
Jag får ett samtal 23.23 av min Crille och att han sitter i en busskur och väntar på mig utanför Universitetet.
Jag tar Fården. Tankar och tänker i huvudet att jag tar vägen förbi Karolinska sjukhuset så hamnar jag direkt på Vallhallavägen och kan då ta av så att jag hamnar på Stora Skuggansväg.
En och en halv timme går och vart är han?
Mobilen hans svarar med mobilsvar.
Vad gör jag?
Jag börjar känna panik. Åker ett nytt varv. Ett till. Stannar till vid centralen.
Jag får inte tag i honom.
Tar den andra vägen och åker ut mot Lidingö. Bakvägen till Univesitetet.
Fortfarande inget svar.
Jag är nu så skärrad och rädd att det hänt honom något att magen skär som knivar och gråten kommer i attacker.
Stannar till och frågar vart jag är med gråtsvullna ögon.
Alla människor som var villiga att hjälpa någon som var så ledsen och förstörd som jag var ska ha en stor stor eloge.
Jag är nu utom all handligsbegrepp. Vad ska jag göra? Vem kontaktar man när någon försvinner? Vem ringer man? Vart vänder man sig?
Jag försökte ringa Mia, Crilles syster. Inget svar.
Jag ringde lillasyster i Bollnäs för att kolla om hon hade ett annat nummer till Mia. Inget svar.
Jag ringde o ringde men inget svar någonstans.
Jag tröstade mig i gråt och förtvivlan.
Var är han?
Dom västa tankarna kom krypande. Det kunde ju hänt vad som helst..
I över två timmar åkte jag runt i hela Stockholm och letade..
Till slut tänkte jag ge upp.
Åkte ut på motorvägen. Stannade till vid en OK-mack och bara väntade på nåt samtal.
Till slut bestämde jag mig för att fråga en kille som kom i en taxibil. Han såg snäll ut.
Nu var jag utom sans och vett. Visste inte vad jag skulle ta mig till längre.
Efter en hel del velande från min sida, jag fråga om jag fick åka med honom in till Universitetet och leta efter min kille. Taxichaffisen som för övrigt hette Dennis föreslog att han skulle eskortera mig in så slapp jag betala massa onödiga pengar fram och tillbaka..
Men jag hade nu ingen aning längre. Jag ville bara hitta Crille.
Till vilket pris det än skulle bli.

Jag letar på Anchor. Jag febrar, ringer. Sitter med 118 118. Jag ringer och ringer.
Dennis försöker med uppmuntranden.
´Skulle det hänt honom något så skulle du ha blivit kontaktad´
´99 procent av Sveriges befolkning är snälla. 1 procent är psykopater och läskiga typer´
´Händer det något, att någon ramlar eller råkar illa ut så finns det alltid människor som hjälper´

Till slut, mobilen ringer på ett udda 08-nummer och jag svarar innan det ens gått fram signaler:
´Hej det är Annika...´
-VEM ANNIKA?!
´Eh din granne Annika... ´I bakgrunden hör jag Crilles röst och allt inom mig släpper.
Jag skrattgråter krokodiltårar och Dennis får tårar i ögonen
Han var hemma.
Min Crille var äntligen hemma. Välbehållen.
Vi stannar till för att köpa nåt att dricka, Dennis propsa på det då han förstod vilken press jag vart utsatt för.
Med ord som ´vilken underbar flickvän du måste vara, som åker runt i hela Stockholm och letar efter din kille i timtal..´
´Vilken fantastisk insatts du har gjort´ ´han kan vara stolt över att ha en sån hjälte till flickvän´ så skjutade Dennis mig tillbaka till Årsta, Fården och en halv tank kvar av den som startats med ( det är jag som bidragit med den ökade växthuseffekten inatt) och med en stor kram och en massa vinkande satte jag mig i bilen och styrde Fården söder ut mot Nynäshamn. Hem. Hem till min Crille som jag aldrig mer kommer att åka ifån på en konsert med 50 000 rockare på..

04.12 släppte allt och jag och min prins stod med skakande axlar och grät i varandras armar i trapphuset.
Båda lika glada för att äntligen hitta varann...






Alla inblandade i nattens hemska händelser ska ha stort tack för allt.
Dennis, den bästa och finaste människan jag träffat på mycket länge.
Per och Zenita som blivit indragna.
Nisse och Jenny som fixade allt 33 mil bort.
Andreas på 118 118 som hjälpte till så gott han kunde.
Till vakterna på Anchor som hjälpte mig att leta.
Till tjejen på Lidingö som vamhjärtat hjälpte mig med vägen.
Till tjejen och killen vid Universitetet som önskade mig lycka till.
Till grannen Annika som tog hand om en frusen och kall Crille till jag kom hem.
Tack till alla som gjorde allt för att få hjälpa till.

Jag tror återigen på medmänsklighet och samarbete. På snälla och renhjärtade människor.
Tack för allt.
Taxi Stockholm ska ha den största elogen och vara evigt tacksamma för Dennis som arbetstagare hos er.