Att vara blöt är en sak.
Att vara dyblöt är en sak.
Att vara så blöt att man duschar med kläderna på, på högsta frekvens gånger 3 är också en sak.
Men att sen börja frysa så att man skakar efter 4 timmar är något jag inte klarade av. Inte idag, inte någon annan dag. Vad sägs som aldrig?
Jag bestämde mig för att vada i lera över skarven på mina streetskor (20 cm lera) och önska mig hemåt.( i tankarna var jag redan där medan Alice Coopers hesa röst körde Poison)
Mot tuben- Jag och 25 000 lika blöta till.
Två och en halv timme senare är jag nu hemma i Nynäshamn.
Regnet öööser ner.
Jag sitter fortfarande en och helv timme senare och huttrar. Fryser så att jag skakar. Dubbla tröjor, byxor nerstoppade i tubsockor och täcke. FRYSER.
Jag älskar min tappra fina man som svalde allt för att få se Maiden.
Jag vet att han kommer frysa, att han fryser och har frysit. Men han är lycklig i Maidens sällskap.
Ska snart tanka Fården och åka in till Universitetet och hämta min älskling.
Min tappra, supersnygga prins. Min prins i skinande rustning som jag skulle göra allt för. För alltid.
Jag älskar honom så att det värker i mig.
Och jag är världens lyckligaste som får vara med honom hela dagen imorn...
<3