Om jag känner efter så känner jag mig lite krasslig. Eller nja, att det inte är som det ska. Det finns bakterier som inte ska vara i min kropp. Som små små monster som tar mycket kraft och energi.
Sitter nu i soffan, mjukisar och med ´mammas fläkt´(fick en fläkt av mamsen i lördags för att hon är snällast i världen) o nu tackar jag henne innerligt när den skickar pustar med luft till en som har för hög temp i kroppen..
Hatar när en förkylning lägger sig i lungorna. Hostattacker som kliar och halsont är den värsta sorten. För snorandet och slemmet kommer mycket senare (SUCKAR!)




I 18 år har vi levt ihop.
Jag är 2 timmar äldre än henne men sen dess har vi vart som en.
Jag tror att jag talar för båda när vi gick åt varsitt håll i gymnasiet och tyckte det var en befrielse.
Idag 4 år senare träffas vi av en slump på konvux och ska nu plugga samma kurser fram till december.
Visst är livet bra underligt ibland? Och jag tror ju att allt har en betydelse och detta var ju tydligen meningen. Galet, och det konstiga är att tiden stannar upp och allt är som det alltid varit. Förrutom att vi blivit vuxna och mer mogna. Men jag kan inte sluta förundras.
Dessutom en tjej som jag jobbat med på Kroken-tiden, en gemensam vän till Paula och mig (eller det är Paulas vän som genom mitt (ex) som vi är bekanta) och min evigt saknade Daniel Kiby(som jag inte sett sen midsommar) ´s mamma. Världen är ibland så liten. Och jag blev varm i hjärtat när jag insåg att kurserna på skolan ska vara tillsammans med alla dom här. Det kändes plötsligt ännu roligare att se fram emot en höst med pluggande.
Motiverande roligt!

























Vaknar man med feber och ont i halsen så slipper man tandvärk. Hur går det ihop?!