Jag förstår mig inte på mig själv.
Jag har en förmåga så som hälften av jordens befolkning, att bli från ingenstans -skogstokig.
Jag blir så arg att jag kokar. Från ingenstans.
Jag har ingenting att vara arg över, ingenting att vara missunsam över, ingenting att vara ledsen eller rent ut sagt galen över.



Jag har bara en känsla av att minsta lilla kan utlösa bomben. Missilen. Eller handgranaten jag uppenbarligen stoppat i munnen.

Gjorde mitt bästa för att minst tära på kroppen igår.
Och jag har dåligt samvete över att behöva utsätta den för dessa gifter. Idag är jag dödligt trött. Trots motvilja och stret av min ork så rantade jag iväg till gymmet och körde hårt i en och en halv timmes svettande. Hyn ser för hemsk ut och ögonen törstar efter återfuktning.
Även igår. Drack och drack och drack. Sökte efter det som kroppen skrek efter -salt, salt, salt. Mat, mat, mat.
Red långtur för att få rensa ut huvudet och muskler. Sprang i skogen för att få ut gifterna.
Men icke. Även en dag i samvetskvalets tunga efterdyningar. Fy fan.



RÖKNING DÖDAR!